Mitt namn är Kerstin Molander och jag bor i Ed, Bollstabruk i Ånger-
manland. Efter realexamen gick jag en vävutbildning och hade sedan väv-
ningen som hobby. Vid en utställning kom jag i kontakt med damastvävers-
kan Emma Wiberg och hon ansåg att jag skulle ta steget över till damast-
vävning. Hon lärde mig grunderna och sedan har jag genom studier och
praktik, men också av misstagen, själv vidareutbildat mig i detta konst-
hantverk.
Damast är en vävteknik som ursprungligen kommer från Orienten och
bygger på en växelverkan mellan varp och inslag där mönstret framträder
på tygets båda sidor. Materialet i dessa vävnader var silke och tyget
fraktades på sidenvägarna till Damaskus, som alltså fick ge namn åt
denna teknik. Jag använder maskinspunnet lin som varp. Inslaget utgörs
numera av handspunnet lingarn som jag under många år haft förmånen
att få köpa av människor som har hittat garnet i sina gömmor.
Mina alster är idag spridda över stora delar av världen. Själv anser jag att
den största utmaningen jag mött var när jag fick uppdraget att komponera
och väva alla altardukarna till Katarina Kyrka i Stockholm. I en av de tre
uppsättningarna är inslaget ett hundraårigt handspunnet lingarn.
De inslagsgarner jag idag använder är mellan 70 till 130 år gamla. Nyspunna
lingarner finns inte längre att få tag på genom att konsten att spinna lin
tyvärr är på väg att försvinna.